Just nu känns allt så himla jobbigt, rent utav helvetiskt. Finns ens det ordet? Ja det blir ju inte rödmarkerat alltså finns det... Jag har ju bra dagar också såklart men det hänger där som ett tungt grått regnmoln.

Minsta lilla skitgrej får mig att bli rosenrasande eller stortjutande. Vissa saker är rena rama bagatellerna så som att jag halkar runt i snömodden eller slår tån i ett stolsben. Det finns ingen rim och reson i det hela. 

Idag har jag storbölat OCh blivit rosenrasande X antal gånger. Det som verkligen fick allt att rinna över var när jag och Lucas skulle träna. Vi gick ut på gården och då ser jag en kungspudel komma gående med sin matte på vägen. Jag tar tag i Lucas halsband och väntar på att den ska gå förbi. När pudeln är en bit bort släpper jag Lucas och börjar gå med honom för att träna apport, han verkar helt ointresserad av den andra hunden och följer glatt med.

Då drar hundjäv*** rakt till pudeln.

Fyyy som jag skämdes! Och inte kunde jag ta i honom på en gång heller då stämningen var rätt spänd. Stod där som ett fån. Bad såklart så hemskt mycket om ursäkt. Pudelns matte var kolugn hela tiden, rörde inte en min och stod med slakt koppel. Det blev inget slagsmål eller så men just själva saken. ATT MIN HUND DROG TILL EN OKÄND HUND!!!! Så jäkla jobbigt och pinsamt. Fan vad jag föraktar mig själv just nu. Jag borde inte ens få äga en hund eller ett djur överhuvudtaget.

Jag skällde på Lucas och sen följde han snällt (och aningen lågt) med hem igen. Sen skulle vi träna, hur det gick kan ni nog ana. Det slutade med att Lucas åkte in i huset och jag stod och stortjöt på verandan. 

Det här är givetvis bara en bråkdel av allt som händer just nu. Jag skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig. Jag vet att det finns dem som har det värre än mig. Det känns bara som att hela mitt liv jävlas, att allt bara skiter sig, att inget någonsin kan bli bra. Att folk inte förstår, vilket jag förstår att man inte gör. Det går ju liksom inte att ta på vad som är fel. Stress var ett förslag jag fick. Och så kan det nog vara.

Det psykiska stressen över att pengarna precis räcker till varje månad. Att djuren blir sjuka titt som tätt. Jobbet man ska vara glad och trevligt samt prestera. Att jag helt enkelt inte har råd att vara sjuk. Att en av mina bästa vänner och stora ventil har flyttat, visserligen bara tillfälligt men det är jobbigt ändå. Och sen pengarna som inte räcker till igen. Ni fattar!

Jag förstår att folk tar till olika droger såsom alkohol för att bedöva sig mot omvärlden. Men lugn, det kommer inte att hända, jag tittar bara lite längre ner i godispåsen. Fast jag vete tusan om det är bättre?

Nåväl, nu har jag varit en aning utelämnade och det kan kanske tyckas att man inte ska skriva om sånt här. Men jag vidhåller att jag inte skriver det här för att ni ska tycka synd om mig. Jag måste bara få vräka ur mig lite, släppa ut lite ånga. Jag skriver det här mest för mig själv.

Tack till mina fina vänner, min familj och såklart min stora stöttepelare här i livet, Emil! Ni är de som håller mig under armarna just nu. Jag behöver er mer än någonsin! Och till er som tycker att jag är en Drama-queen -Ja någon måste vara det också. Tack för er tid.

PS.Lucas tröstade sen sin matte när jag kom in, fortfarande stortjutande. "Matte! varför är du ledsen??" Kom och la sig hos mig, min fina prins DS.

Idag är jag brandman...

Och vet ni, jag mår sådär men det behöver vi inte prata om nu, bara ett svart hål. Det hjälpte lite att få sova i sisådär tio timmar.

Jävla pisshumör! Varför måste det gå som en jäkla berochdalbana?! Varför ska saker motarbeta mig när jag är på sånt här humör? Varför retas allt med mig när jag är på sånt här humör? ÅH!!! 

Kände redan när jag blev irriterad på Emil när han inte skyndade sig tillräckligt då han skulle hjälpa mig med tävlingslydnaden att, det här börjar ju bra. Varför jag blev irriterad? Jo för att han skulle göra det och det och så skulle han sitta kvar i soffan, dvs. han flög inte upp i samma sekund som jag när jag sa att vi skulle träna. Han tog säkert en kvart på sig när han skulle klä sig (högst fem minuter) och var allmänt irriterande och så. Sen gick han inte tillräckligt fort och hörde inte vad jag sa. (jag mummlade och han stod typ tio meter bort) åh suck!

Sen när vi kom in efter en medioker länkning (jag var mediokter, Lucas försökte nog bara tyda mina instruktioner i mellan mina osande humörssvängningar) så hängde jag upp kopplet på kroken. Vad tror ni hände? JO krok-helvetet lossnade såklart så Lucas läderhalsband och koppel plaskade glatt rak ner i Lucas fyllda matskål. ALLT BLEV DYNGSURT OCH SLEMMIGT! Fast Lucas åt lugnt vidare fast att han blivit attackerad av diverse prylar i skallen. 

Nej nu ska jag dra mitt täcke över huvudet och bespara omvärden mig själv ett tag! 

Tack för hjälpen älskling, det är jag inte du!!!!

orkar inte en stavningskontrollera för stavningenkontrollen bråkar med mig den med!

Hallå bloggplatsen-crew!!!??? Vart är Iphone-appen?

Imorgon är det Lucia på jobbet hysteriskt men ändå mysigt. Jag ska nog slå alla med häpnad imorgon och spöka ut mig till fullblods Lucia. Hela kittet, särk, rött band i midjan och ljuskrona, har inte planerat att svimma förstås så då kanske jag inte platsar?

Jag letar och letar efter julstämmningen men hittar den inte. Får nog inse att den är borta, blir mer och mer som grinchen. Snart hatar jag väl julen!

Inlägget igår... ja. Livet är inte bara all fun men jag lever och jag vet att jag har människor (och djur) runt omkring mig som älskar och stöttar mig. Det finns dem som har det värre och inte har ett nät. Men hur är det man säger? Även solen har sina fläckar (och svarta hål).

Mår så satans piss. Huvudet känns som ett enda virrvarr, magkatarren svider satan, hjärtat bultar och värker. Jag har inte koll på vad jag gör eller nått. Vill bara ta nån stark jävla tablett och sova i en dryg månad. Vakna samma dag som vi ska komma hem från Gran Canaria. Inget känns kul. Livet känns bajs. Tårarna forsar över och jag vill bara spy. Jag som älskar julen önskar att den vore förbi, ser inget kul i det. Går ständigt med dåligt samvete. Räcker inte till för någon, är bara sur och vresig. Vill skrika åt världen att dra åt helvete! Jag orkar inte. När ska jag få må bra och slippa dras med alla tankar vridna skitgrejjer.... Fy fan! Jag är inte nöjd med något och ingen är nöjd med mig, särskilt inte jag. Inget kan jag bara dra skit över allt. Förlåt, måste bara få skriva av mig, inte för att det hjälper... kanske jag raderar alltihopa kanske inte. Jag kanske skrattar men det är bara en jävla fasad. en krackelerad fasad, täckt med mossa och spindelväv. FAN!

Får ni ibland känslan av att pratat för mycket om sånt ni kanske inte borde för att ni är så jäkla trötta och irriterade? Jag tror nog att jag gjort det idag.... *suck* Nåja... går inte att göra ogjort, bara att blicka framåt va?! Det jobbiga är att känslan kommer att förfölja mig ett tag till, att bara släppa är tyvärr inte min grej... suck suck suck!

Jahopp... Så var det med det. Var till kiropraktorn igår efter att min kollega sagt till mig på skarpen att jag skulle dit.

Vågar inte göra annat än att fälja hennes order, hon är ju ändå förskollärare och jag är blott en outbildad barnskötare...

L5 Hade flyttat på sig därav smärtan i ryggen som varken alvedon+ipren eller citodon bet på. Nerver har en tendes att strunta i smärtstillande tydligen. Suck. Han tryckte den tillrätta och igår kändes det ganska bra, idag är en annan sak. Ska dit på måndag igen och då hoppas jag att han kan fixa till det ytterligare. Har sittförbud vilket kommer göra min helg fantastik! Ligga eller stå is the shit! Nu trotsar jag lite för att få in ett blogginlägg till mina preciuos läsare och för att jag är innerligt trött på att ligga och stå.

Min alldeles egna naprapat är ju såklart i Norge när det har händer!    Lägger till en smiely för att undgå missförstånd fast att jag ogillar dem skarpt i bloggar...

That´s that. Bjuder er på en Baksätes-bild av Lucas som avslutning!

Glad Jävla påsk då! Jag är inte bitter....