Så var vi på begravning i torsdags. Det var otroligt fint, massor av vackra blommor och drygt nittio personer i kyrkan.
Så fort jag satte min fot i kyrkan så började tårarna att rinna. Mormors kista stod där framme, alldeles täckt av blommor. Min mormor låg där, svårt att förstå.
Det gör så ont. Vi hann ju aldrig säga adjö till mormor, hon bara somande på sjukhuset efter en kort tids sjukdom, vi trodde ju allihopa, inklusiver hon själv att hon skulle komma hem igen. Men så blev det inte. Älskade älskade mormor!
Mitt under begravningen kom en fjäril flygande, en nässelfjäril, hon flög över alla kyrkbänkarna och cirkulerade sen över kistan och över kyrkbänkarna igen, sen satte den sig utanför kyrkbänken där syskonen satt. Mormor tyckte uppenbarligen inte att hon fått säga adjö hon heller. (Sen var och säkert där för att kolla att allt gick rätt till :-) ) Jag måste ha gjort något som hon inte tyckte var helt rätt eller så ville hon bara trösta mig för jag höll på att få fjärilen mitt i huvudet.

Ditt grånade huvud
har lagt sig till ro
de flitiga händerna domnat
Ej ett ord till avsked
Du kunde ge
Men ändå så stilla somnat