Träning för Anne idag då. Det gick helt okej, vi har gjort framsteg med apporten och det är ju verkligen ett steg i rätt riktning. Idag provade jag stå i rätt position och sen ropa in honom med den i munnen och det gick faktiskt helt okej. Innan har han släppt den så fort han fått ett nytt kommando. Slitet och tråket med apporten har alltså lönat sig. Det är bra.

Rutan gör han utan problem, dvs springer igenom den utan att bry sig om konerna, nu är nästa steg att stanna honom. Höger om halt gick inte alls idag, han gick ifrån sin position varje gång, något att träna på ännu mer. 

Ja sen var det ju massa annat också men det är kanske inte så kul att läsa om eller?!

Nu blir det dusch och sen säng. Usch vilket tråkigt inlägg! Bjuder på sötbilder för att väga upp det lite.

Åh matte, att du alltid ska klicka med den där telefonen!

Så söt nos, hans öron är också så underbara! Fast det är svårt att fota dem så att ni förstår hur söta de är när de fladdrar omkring! Får filma, nu har ni något att se fram emot, en film på Lucas öron! Blir nog en Oscarvinnare!

Alltså det här med semlor... vad är grejjen? En bulle (ibland torr), med mandelmassa och grädde. Whats the fuss? Finns det något som är så överskattat som semlor eller? Det är ju faktiskt vidrigt. Sant, brutalt uppvaknade för vissa av er kanske men det är faktiskt så: SEMLOR ÄR ÄCKLIGA! Och tycker ni nu att jag är aningen hatsisk, trångsynt, småaktig, puckad... ja eller vad ni nu kan hitta på, det kan nog stämma men jag vidhåller ändå att semlor inte är annat än vedervärdigt!

Men nu ska ju mitt nya jag vara så positivt så då säger jag också "vilken tur att jag inte tycker om semlor då kan ju ni få min med!" Tjingeling, nu kallar jobbet igen!

Bilden har jag lånat från den här bloggen.

Tack snälla söta ni för era uppmuntrande komentarer och fina ord!

Bloggplatsen strular som vanligt. Jag kostade på er (mig) att fixa ett MMS-inlägg tidigare idag, försökte två gånger men ingen gång kom bilden med! Frustrerande! 

Nåväl. Jag har nu, efter mailet från Therez imorse om att jag var en av vinnarna i hennes tävling, beslutat mig för att se positivt på tillvaron.

Ett exempel var ju som jag skrev i morse. Att istället för att bli arg på tanten i den tjusiga BMW:n som höll på att köra rakt in i sidan på lilla Doris vid en korsning, tänka att "ja, men vad härligt, där slapp jag bli påkörd. Det var ju tur!"

Och när jag hällde ut mjölken över hela bordet vid lunchen så tänkte jag att, "Nej men vadå. Nu såg ju barnen att även jag kan spilla." (för det gör jag ju ALDRIG annars...) Nej ärligt talat så tänkte jag inte så, men jag kunde ha gjort!

Undrar hur länge det kommer att hålla. 

Nu ska jag i alla fall visa er min vinst.

Text och bild kommer från Therez blogg  

Tjohoo!!!! Började veckan med att vinna en tävling hos söta Therez på Therez.se (kan inte länka från mobilen). Har vinden vänt?! Karman är på plus? Undvek att bli påkörd på väg till jobbet också! Tjoho!!!

Just nu känns allt så himla jobbigt, rent utav helvetiskt. Finns ens det ordet? Ja det blir ju inte rödmarkerat alltså finns det... Jag har ju bra dagar också såklart men det hänger där som ett tungt grått regnmoln.

Minsta lilla skitgrej får mig att bli rosenrasande eller stortjutande. Vissa saker är rena rama bagatellerna så som att jag halkar runt i snömodden eller slår tån i ett stolsben. Det finns ingen rim och reson i det hela. 

Idag har jag storbölat OCh blivit rosenrasande X antal gånger. Det som verkligen fick allt att rinna över var när jag och Lucas skulle träna. Vi gick ut på gården och då ser jag en kungspudel komma gående med sin matte på vägen. Jag tar tag i Lucas halsband och väntar på att den ska gå förbi. När pudeln är en bit bort släpper jag Lucas och börjar gå med honom för att träna apport, han verkar helt ointresserad av den andra hunden och följer glatt med.

Då drar hundjäv*** rakt till pudeln.

Fyyy som jag skämdes! Och inte kunde jag ta i honom på en gång heller då stämningen var rätt spänd. Stod där som ett fån. Bad såklart så hemskt mycket om ursäkt. Pudelns matte var kolugn hela tiden, rörde inte en min och stod med slakt koppel. Det blev inget slagsmål eller så men just själva saken. ATT MIN HUND DROG TILL EN OKÄND HUND!!!! Så jäkla jobbigt och pinsamt. Fan vad jag föraktar mig själv just nu. Jag borde inte ens få äga en hund eller ett djur överhuvudtaget.

Jag skällde på Lucas och sen följde han snällt (och aningen lågt) med hem igen. Sen skulle vi träna, hur det gick kan ni nog ana. Det slutade med att Lucas åkte in i huset och jag stod och stortjöt på verandan. 

Det här är givetvis bara en bråkdel av allt som händer just nu. Jag skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig. Jag vet att det finns dem som har det värre än mig. Det känns bara som att hela mitt liv jävlas, att allt bara skiter sig, att inget någonsin kan bli bra. Att folk inte förstår, vilket jag förstår att man inte gör. Det går ju liksom inte att ta på vad som är fel. Stress var ett förslag jag fick. Och så kan det nog vara.

Det psykiska stressen över att pengarna precis räcker till varje månad. Att djuren blir sjuka titt som tätt. Jobbet man ska vara glad och trevligt samt prestera. Att jag helt enkelt inte har råd att vara sjuk. Att en av mina bästa vänner och stora ventil har flyttat, visserligen bara tillfälligt men det är jobbigt ändå. Och sen pengarna som inte räcker till igen. Ni fattar!

Jag förstår att folk tar till olika droger såsom alkohol för att bedöva sig mot omvärlden. Men lugn, det kommer inte att hända, jag tittar bara lite längre ner i godispåsen. Fast jag vete tusan om det är bättre?

Nåväl, nu har jag varit en aning utelämnade och det kan kanske tyckas att man inte ska skriva om sånt här. Men jag vidhåller att jag inte skriver det här för att ni ska tycka synd om mig. Jag måste bara få vräka ur mig lite, släppa ut lite ånga. Jag skriver det här mest för mig själv.

Tack till mina fina vänner, min familj och såklart min stora stöttepelare här i livet, Emil! Ni är de som håller mig under armarna just nu. Jag behöver er mer än någonsin! Och till er som tycker att jag är en Drama-queen -Ja någon måste vara det också. Tack för er tid.

PS.Lucas tröstade sen sin matte när jag kom in, fortfarande stortjutande. "Matte! varför är du ledsen??" Kom och la sig hos mig, min fina prins DS.

Inte så mycket att se men lyssna på fåglarna!