Jag vet att det är dåligt uppdaterat på sistone men musten har liksom sugits ur mig. Har inga krafter till nått. Bara att kliva upp ur sängen på morgonen känns som ett maratonlopp. Och när man väl taget det steget börjar resten av helvetet. Alla sjuka djur som ska vårdas, jobbet ska skötas, man ska vara social och trevlig, hemmet ska tas om hand, sjukdjurens ska vårdas -igen, tvätten ska tvättas, blommorna vattnas, räkningarna betalas.

.....JAG VET, DET ÄR DET KLASSISKA EKORRHJULET....

Vi är alla där och vanliga fall är det helt okej men just nu vill jag bara sätta mig och gråta vid minsta motgång. JAG ORKAR INTE! Jag vill bara dra täcket över huvudet, gosa med mina katter och gå långa befriande promenader med Lucas och alla väsen i skogen. Känna vinden, doften av hav, den krispiga luften.

Att det här blev så långt som det blev var inte meningen men jag antar att det är lite befriande att få skriva om det. Jag mår helt enkelt piss gott folk. Vart är mitt vanliga glada jag? Borta, sopad under mattan, en våt fläck, ett ihopknycklat papper, en utblåst tändsticka......... JAG VILL INTE VARA SÅ HÄR! hjälp!

Är inne på syskonavdelningen och "vickar" idag. Då kan man spela spel på riktigt!   Men uj vilken ljudnivå! Mina öron går sönder!!!