Detta utspelar sig mellan 10.15-15.40

Vi började med grundlig undersökning av magen utanpå för att sen bege oss till röntgen där den första av fyra eller fem fotosessions utfördes.

    Lucas väntar på röntgen.

Röntgen gick bra men det fanns oroväckande föremål i magsäcken. Lucas fick nu mjukmat *GOTT* för att underlätta kräkningen och en spruta kräkmedel.

Ut kom förutom maten och galla dessa två tubsockor storlek stora! 

Så här trött blir man av Apomorfin (finare ord för kräkmedel). 

Efter ytterligare röntgenbilder beslutades att Lucas skulle få kontrastvätska då man inte kunde se om det fanns några främmande föremål kvar. Så här snygg blir man av det. Smakar krita blandad med hallon rapporterade djursjukvårdare Sophie. Inte vidare gott alltså. Även jag var täckt med vit gegga efteråt.

  Sen fick Lucas gå och lägga sig med dropp i en bur en stund så att jag och Sophie kunde få i oss lite lunch.

Och så lite mer väntan på en ny fotosession. Plåtarna visade att de såg bra ut än så länge, kontrasten hade tagit sig ut bra men hade ännu inte nått ända fram till slutdestinationen...

  Trött kille med dropp. Efter två timmars väntan så blev det ännu en röntgen, den visade att det såg bra ut. Men vi ska tillbaka imorgonbitti på återbesök för att vara på säkra sidan.

Nu är Lucas trött och sover sött här brevid mig. Kanylen sitter kvar utifall att. Så det är krage på när han är obevakad. I bilen fick han ha sin munkorg för kragen fick inte plats. Tänk att världens snällaste hund kan se livsfarlig ut bara man klär denne i munkorg!

Summa sumarum, mycket väntetid, underbar personal och Lucas har betett sig HELT OUTSTANDING! Han har blivit klämd på, fått kräkmedel, kräkts, fått sprutor och kanyl, blivit lyft och tvångshållen, vriden och vänd på. Vi har tryckt i honom äcklig kontrastvätska. Han har fått vänta, vänta och vänta och legat med dropp. Inte ett morr och väldigt lite protester. JAG HAR EN FANTASTISK HUND. Om han nu bara kunde sluta äta sånt han inte ska.

Idag är jag hemma för vård av glupsk hund. Och nej det är inget att skämta om men om jag inte skämtar om det så kommer jag att bli galen. Varför kan inte livet bara få vara glatt och bekymmerslöst ett litet tag?

Lång historia kort: Jag och Lucas var på besök hos goda vänner i tisdags. Lucas tar sig in i deras sovrum och när jag upptäcker honom så har han hunnit äta minst en strumpa. Vilket jag upptäckte nu på morgonen i morgonbajset. Han har försökt att kräkas också så antagligen har en minst en till i magen. Sitter nu och väntar på att klockan ska bli kvart i tio så att vi kan bege oss till veterinären och göra en magröntgen.

Till saken hör att jag är noga med att hålla honom under uppsikt och jag vet att många av er tycker att jag är för hård mot honom när han inte får gå runt och kolla och undersöka. Men nu ser ni vad som händer. Jag är faktiskt innerligt trött på att få höra att jag är "dum" mot honom och "vad tråkigt att ligga där" osv osv. Jag vet att ni skämtar men vet ni, JAG ORKAR INTE HÖRA DET LÄNGRE. Jag tycker att det är jobbigt att först ständigt ha koll på honom och att sen då får höra från massa människor att jag är taskigt mot honom, det gör det inte lättare. Jag vet att många skämtar, jag vet det, men det är inte kul.Och jag vill inte att min hund ska bli sjuk.

Jag ber er här och nu att om ni bjuder in oss till era hem så snälla, snälla, snälla plocka bort kläder från golv och andra lättillgängliga platser eller stäng iaf dörren in till såna platser. Och säg inte att jag är för hård mot honom. Att han äter strumpor och trosor är helt livsfarligt! Det är bara rena rama turen att inget har fastnat. Det finns inget komiskt i det här. Det är bara farligt, jobbigt, plågsamt och dyrt. Varför han sätter i sig allt sånt här vet jag inte. Och jag kommer knappast att få ett svar.