Efter att ha jobbat en hel dag utan rast med oavbruten smärta i skuldran/nacken/ryggen och sen dessutom en sommarfest på det där en kollega lyckades klämma mitt finger i en dörr så var jag rätt slut när jag kom hem. Men ändå så släpade jag mig ut på en powerwalk med Lucas. Efter två av mina dryga tre kilometer så kände jag av vaderna men inte mer än att jag stod ut med smärtan. Pressade mig i mål och se... när jag kom hem så var energin tillbaka. Vattnade i drivbänkarna och av bara farten så tvättade jag bilen. Inte bara spolade av henne utan verkligen skrubbade. Ibland överraskar man sig själv. 

Jag har dock insett att jag inte kan ha fasta dagar när jag ska "träna" för då blir det ett måste och på så sätt ubertråkigt! Bättre att göra det när andan faller på.

Jag har flera i min direkta närhet som lever med daglig smärta och jag kan bara säga att jag verkligen beundrar er, hur orkar ni?

Detaljbild från dagens (för en gångs skull) outfit...