Just nu känns allt så himla jobbigt, rent utav helvetiskt. Finns ens det ordet? Ja det blir ju inte rödmarkerat alltså finns det... Jag har ju bra dagar också såklart men det hänger där som ett tungt grått regnmoln.

Minsta lilla skitgrej får mig att bli rosenrasande eller stortjutande. Vissa saker är rena rama bagatellerna så som att jag halkar runt i snömodden eller slår tån i ett stolsben. Det finns ingen rim och reson i det hela. 

Idag har jag storbölat OCh blivit rosenrasande X antal gånger. Det som verkligen fick allt att rinna över var när jag och Lucas skulle träna. Vi gick ut på gården och då ser jag en kungspudel komma gående med sin matte på vägen. Jag tar tag i Lucas halsband och väntar på att den ska gå förbi. När pudeln är en bit bort släpper jag Lucas och börjar gå med honom för att träna apport, han verkar helt ointresserad av den andra hunden och följer glatt med.

Då drar hundjäv*** rakt till pudeln.

Fyyy som jag skämdes! Och inte kunde jag ta i honom på en gång heller då stämningen var rätt spänd. Stod där som ett fån. Bad såklart så hemskt mycket om ursäkt. Pudelns matte var kolugn hela tiden, rörde inte en min och stod med slakt koppel. Det blev inget slagsmål eller så men just själva saken. ATT MIN HUND DROG TILL EN OKÄND HUND!!!! Så jäkla jobbigt och pinsamt. Fan vad jag föraktar mig själv just nu. Jag borde inte ens få äga en hund eller ett djur överhuvudtaget.

Jag skällde på Lucas och sen följde han snällt (och aningen lågt) med hem igen. Sen skulle vi träna, hur det gick kan ni nog ana. Det slutade med att Lucas åkte in i huset och jag stod och stortjöt på verandan. 

Det här är givetvis bara en bråkdel av allt som händer just nu. Jag skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig. Jag vet att det finns dem som har det värre än mig. Det känns bara som att hela mitt liv jävlas, att allt bara skiter sig, att inget någonsin kan bli bra. Att folk inte förstår, vilket jag förstår att man inte gör. Det går ju liksom inte att ta på vad som är fel. Stress var ett förslag jag fick. Och så kan det nog vara.

Det psykiska stressen över att pengarna precis räcker till varje månad. Att djuren blir sjuka titt som tätt. Jobbet man ska vara glad och trevligt samt prestera. Att jag helt enkelt inte har råd att vara sjuk. Att en av mina bästa vänner och stora ventil har flyttat, visserligen bara tillfälligt men det är jobbigt ändå. Och sen pengarna som inte räcker till igen. Ni fattar!

Jag förstår att folk tar till olika droger såsom alkohol för att bedöva sig mot omvärlden. Men lugn, det kommer inte att hända, jag tittar bara lite längre ner i godispåsen. Fast jag vete tusan om det är bättre?

Nåväl, nu har jag varit en aning utelämnade och det kan kanske tyckas att man inte ska skriva om sånt här. Men jag vidhåller att jag inte skriver det här för att ni ska tycka synd om mig. Jag måste bara få vräka ur mig lite, släppa ut lite ånga. Jag skriver det här mest för mig själv.

Tack till mina fina vänner, min familj och såklart min stora stöttepelare här i livet, Emil! Ni är de som håller mig under armarna just nu. Jag behöver er mer än någonsin! Och till er som tycker att jag är en Drama-queen -Ja någon måste vara det också. Tack för er tid.

PS.Lucas tröstade sen sin matte när jag kom in, fortfarande stortjutande. "Matte! varför är du ledsen??" Kom och la sig hos mig, min fina prins DS.

Inte så mycket att se men lyssna på fåglarna!