Var precis och hämtade ut ny antibiotika till Lucas. Veterinären ringde i morse (precis de fem minuterna som jag gick på toa så jag missade samtalet, tur att hon hade Emils nummer också!) Det visade sig på provet att han åt fel antibiotika för de bakterier som fanns i såret, såklart!  Som sagt, varför ska nått gå lätt? Så vi fick ta oss en tur ner till apoteket och hämta upp nya tabletter till skutten. Fast såret ser jättemycket finare ut nu så lite måste de ha hjälpt. Nåväl... Nu hoppas vi på det bästa. Lucas mår som en prins iaf. Märks inte ens på honom att han skulle vara sjuk på något sätt. ENERGIBOMB! Få ju bara gå halvtimmes promenader i koppel pga. stygnen. Han vill ju LEKA, SPRINGA OCH BUSA. Jobba lite med hjärnan.

Jag har aldrig haft en bästa bästa vän. Antar att jag har varit för ombytlig för det? Har lätt att bli uttråkad och tär väl säkert både på mig sjäv och mina vänner om vi umgås för intesivt.

När jag var yngre så ville jag också ha en bästis "som alla andra" men sen när jag blev äldre så insåg jag fördelen med att ha många riktigt bra vänner. Och tro det eller ej, men alla mina bra vänner står mig fortfarande nära och är fortfarande mina bästisar. Så man kan väl säga att jag har det fantastiskt bra som har ett tiotal "bästisar." Det sköna med bra kompisar är att man kan vara ifrån varandra flera månader nästan ett år men sen när man träffas igen så är det som det aldrig varit nått glapp, förutom att man har tusen saker mer att prata om.

Men sen kan man ju dra det hårt, vem kan jag säga allt till, vem ser mig precis som jag är, och vem får stå ut med alla mina dåliga sidor, mina utbrott? Jo Emil förstås!♥