Jahopp, vi gör väl ett andra försök då. Mitt första inlägg som jag skrev på rasten försvann ju självklart när datorhelvetet hux flux bestämde sig för att stänga av!

Jag har en bror, han är född 1980 vilket då gör honom till en STOREbror. Men han är bara 1,5år äldre än mig och om det var den lilla ålderskillnaden eller bara våra personligheter som gjorde att vi slogs så att ståna rök, det vet inte jag.

Ofta började slagsmålen med att han (väldigt tyst, så att mamma och pappa inte hörde) sa något för att reta mig, jag svarade upp, -givetvis, han käbblade tillbaka osv... Tills hans ord tog slut (Jag var och är en jävel på att munhuggas). DÅ!!! Tog han till knytnävarna. Och aj som fan vad han slogs. Jag tror och hoppas att han inte visste hur stark han var och hur illa han gjorde mig. Vem fick skulden i 99% av fallen när jag klagade(skvallrade) för mamma och pappa. Jo -jag givetvis. "Du retades väl som vanligt" sa de och visst, det hade jag gjort men det var han som började retas jag bara försvarade mig.

Jag minns en incident väldigt väl.

Mamma och pappa var inte hemma.

Brorsan sparkade till min mugg med yoghurt (med flit givetvis) så att youghurten flög över hela honom och hans nya tröja. Men vem fick skulden? Jo jag! Han sprang efter mig som en galning. Jag försökte ta till min enda tillflykt, toaletten. Jag hann in MEN jag hann inte låsa dörren bakom mig! Det knytnävsslaget rakt i huvudet på mig fick hela min värld att för en hundradel bli alldeles svart. Det gjorde vansinnigt ont!

Sen var mina kompisar, inte alla men de flesta, livrädda för honom. Vilket gjorde att de inte gärna var hemma hos mig och lekte. Vilket inte var roligt alla gånger.

Nåväl. Han är inte alltigenom elak. Vi hade våra ljusa stunder. När vi var mindre lekte vi massor ihop. Han hoppade hinder med mig, jag lekte häst och det gjorde han nog också ibland men mest var han nog bara med för att vara snabbare och hoppa högre än mig. Vi hade wrestlingmatcher, vi smög in till varandra på nätterna för att klia varandras ryggar. När vi blev äldre festade vi ihop även om han inte var helt okej med det alla gånger. Men han hade inte alltid något val.

Jag har i de flesta festsammanhang varit "Nordströms syrra" eftersom att jag hängt med killar i just hans ålder. T spelade både hockey och fotboll vilket gjorde honom välkänd för många och han betraktades på något märkligt sätt som en av de coola i högstadiet. Alla känner apan, apan känner ingen -syndromet. Ibland har det stört mig, Nordströms syrra liksom, ville ju vara en egen person. Men samtidigt stolt över min bror som alla visste vem det var. Tack vare honom har jag nog blivit lite bättre behandlad av vissa än vad jag borde ha blivit. No more said...

Sen har han (och hans polare) även slagits för mig på äldre dar men det behöver vi inte skriva mer om just här.

Nåväl... Det var min bror det. Han är min bästa brorsa även om han kan vara en riktig skitstövel även nu. För det kan han! Men det är väl som det är... syskonkärlek!

Sen att han (och Anna) även givit mig den finaste trollungen i världen, min brorsdotter Emma, ger honom många plus i kanten!!!!